Värme och förbränning.

Jag läste just ett spännande resonemang som jag skulle vilja skriva ner lite tankar om.

Det handlade om ett, för mig, nytt fenomen; träningskorsetter. Korsetter men har på sig för att, ptja… gå ner i vikt? Det var inte det jag fastnade på utan en förklaring till hur korsetten skulle öka förbränning. Det gick i stil med, den håller mig varm så jag svettas och därmed förbränner mer.
Det är ett häftigt argument, felaktigt, men häftigt. Jag förstår hur man kan komma fram till det.

Jag tror det är två saker som leder till det.
Dem är båda psykologiska baserade på association. Något i stil med, min förbränning ökar när jag svettas. Jag svettas när jag tränar, så om jag svettas, tränar jag. Om man någon gång har gjort experimentet att väga sig före ett träningspass och efter så är det ofta en skillnad. Det är logiskt att resonera sig till att svetten är det enda som lämnat kroppen, därför väger jag mindre för att jag svettades. Där är den andra slutsatsen; Jag går ner i vikt av att svettas.

Nu är det ett par problem med detta. Det är helt korrekt att när du svettas utan att dricka så minskar din vikt för vätskan väger, och nu är den vätskan inte i dig längre. Svettas du mycket kan detta vara en ganska stor skillnad. Jag testade i några veckor att väga mig före och efter alla hårda simpass. Under passet så drack jag efter törst. Det som överraskade var att varje gång gick jag ändå ner mellan 0.3 och 0.6 kg. Alltså hade jag svettats ut mer vätska än jag druckit (och kallsupit…). Den vikten kom tillbaka under dagen när jag fortsatte dricka efter törst. Det jag försöker säga är att vikt som förloras genom svett inte har någon direkt relation till permanent viktnedgång då den är högst temporär. Vi pratar timmar här.

När jag gick på högstadiet fick vi på fysiken en fråga om detta när vi skulle börja studera energiförbrukning och värmelära. Läraren frågade: “Två identiska personer springer en mil. En av dem springer i sahara och en springer på nordpolen. Vem gör av med mest energi?” Varpå hela klassen svarade: SAHARA! för man blir så törstig när det är varmt. Lärarens fälla slog igen. Visst blir man törstig av att springa i värme men det har inte med energiförbrukningen i sig att göra. Det rätta svaret är personen som springer på nordpolen i kylan. Detta är för att i kylan så måste kroppen jobba hårdare för att behålla kroppstemperaturen runt 37 grader. Gör den inte det så lägger organen av och då blir ingen glad. Detta innebär att det går åt några fler kalorier i kyla än i värme.
Så för att komma tillbaka till frågan om korsettens värme ökar förbränning, så är svaret helt enkelt nej.

När jag började gå ner i vikt för några år sedan så ville jag skippa all jobbig träning och hitta ett preparat som kunde göra det åt mig. Ett av dessa var Thermobol som skulle höja kroppstemperaturen lite och därmed öka den konstanta energiåtgången. Cool idé men den fungerar inte. Det får bli ett ämne för en annan dag.

Happy Halloween!!!

Advertisements

En svår post

Tummy

Detta kommer bli en svår post att skriva, men den har varit på gång så länge nu att jag känner mig redo. Bilden ovan är min mage. Så kul ser den ut. Det är inte mycket att hänga i granen, såvida ni inte har sett hur den såg ut för några år sedan. Då hade det blivit en större bild.

Jag har inte den bästa självbilden man kan ha eftersom i mina unga dagar så formades mitt “jag” runt en kraftigt överviktig kille som gett upp och insett att han alltid kommer va den tjocka grabben i gänget. Sånt sätter djupa spår. Jag kunde knappt aldrig idrotta för mina knän fungerade inte. Det var helt enkelt så mitt liv skulle vara.
Tills jag ändrade på det. Promenader som blev till gympass som blev till löpning och nu triathlon. Jag gick ner över 50 kg och förbättrade min hälsa avsevärt. Många har sagt att jag ser numera vältränad ut och vissa dagar, i vissa kläder kan jag hålla med, även om det oftast inte är så.
Även under träning och tävling så ligger det en röst i bakhuvudet som säger att -Det gör inget att dom är snabbare, du har varit/är ju fet. De har inte massa extra att släpa på. Inte en rättvis bedömning.
Frågan är, hur mycket ska man lyssna på den där rösten?

För många är den rösten ett stort problem och riskerna med att lyssna väger tungt även på mig. Jag känner dock att efter att jag gjort den resan jag gjort, och eftersom jag trots allt har läst på mer än en genomsnittlig Svensson i ämnet, så har jag den under kontroll. Med det sagt har jag full förståelse för hur en ätstörning kan uppstå. Det är ofta ett krig i sinnet om vad man Vill göra och vad man Borde. Med denna paragrafen vill jag mest få sagt att Ja, jag vet vad som kan hända och ja, jag vet vad jag gör.

Nu när tävlingssäsongen är över har jag börjat se över min träning och mina mål med den. Just nu vill jag prestera, jag vill bli så bra jagCaliper kan på triathlon och konditionssport medans det fortfarande är roligt. Ett led i detta är att läsa och läsa om ett gäng träningsböcker för att fördjupa min kunskap om kroppen och hur man får den att prestera.
Nyligen läste jag om Racing Weight av Matt Fitzgerald som går igenom för och nackdelar med att tävla på olika vikter
eller, närmare bestämt olika procent kroppsfett. I boken beskrivs även några olika sätt att mäta kroppsfettet. Jag testade lite olika tekniker och insåg att min induktionsvåg inte var så långt från övriga resultat så jag kan lika gärna använda den för att se trender. På bilden ovan kan ni se en caliper som används för att mäta motstånd i ett antal hudveck. Detta kan sen användas för att beräkna kroppsfettet. Men som sagt så har jag bestämt mig för att använda induktionsvågen för den är så mycket lättare. För att få en pålitlig mätning så vägde jag mig och kontrollerade kroppsfettet i en vecka för att få ut ett snitt.

Så vad säger Matt om kroppsfett? Jo, en satsande triathlet bör ligga runt 10% kroppsfett för att prestera som bäst. Under min kontrollvecka kom det fram att jag väger i snitt 84 kg och bär runt på ca 20% kroppsfett. Jag ligger på ett BMI runt 22.8 vilket är smack i mitten av hälsosam. 
Hur mycket skulle jag väga om jag blev av med 10% fett? Har jag kvar samma muskelmassa skulle jag då ligga på ungefär 74 kg. 10 kg onödig massa som skumpar omkring när jag springer. Innan någon får panik, så skulle mitt BMI vid 74kg vara 20 vilket fortfarande är mitt i den hälsosamma zonen.

Jag har helt enkelt beslutat att lägga min off season, det vill säga resten av året på att trimma bort lite av det där extra fettet.
Innan jag beskriver hur jag tänkt göra det vill jag bara lyfta en poäng jag tycker är underlig. När jag berättar för folk att jag inte vill ha en bulle till kaffet för jag försöker gå ner i vikt så får jag ofta ganska svidande kritik om att jag redan är smal, en bulle skadar inte och så vidare. Det påminner ganska mycket om den här gamla reklamen:

Ja, folk tjatar nästan så mycket på mig eftersom jag valt att inte dricka alkohol och har dragit ner på sötsaker. Jag förstår inte riktigt varför. Är det någon slags försvarsmekanism för att ursäkta sitt eget beteende för rösten i bakhuvudet?

Metoden jag har tänkt följa är inte någon slags diet eller program utan en sammanslagning av olika saker jag läst.

Mat
Jag följer vad Matt Fitzgerald beskriver som en agnostisk diet i Diet Cults. Det innebär att jag äter av måttliga mängder av allt. Tillräckligt med kolhydrater för att kunna träna så effektivt som möjligt men inte i överflöd. Jag räknar inte kalorier utan försöker äta mat med så bra kvalité som möjligt. Detta försöker jag mäta med Fitzgeralds Diet Quality Score. Vad det i praktiken innebär är att jag äter mycket grönsaker, kött, frukt och fullkorn.

Mätning
“What gets measured gets managed” Varje dag när jag vaknat väger jag mig och mäter kroppsfett. Detta går in i ett google sheet ark som ritar fina kurvor med genomsnitt osv. Jag kommer föra matdagbok då och då när jag känner att det behövs. Jag loggar som vanligt all träning med Movescount.

Korttidsfasta
Från söndag kväll till måndag kväll siktar jag på att bara dricka vatten, te och kaffe. Detta av flera anledningar. Bland andra så vill jag höja min insulinkänslighet och fettförbränning vid aktivitet så jag kan prestera bättre på riktigt långa lopp när glykogenet börjar bli lågt. Jag ska ju trots allt köra en Ironman nästa år. Under vårat tak har en bra post om korttidsfasta här: 24-timmars fasta

Inga sötsaker
Jag äter redan sötsaker och fika en gång var 100e dag och jag är mitt i en sån period nu. Den slutar mitt i december men jag funderar på att förlänga den till nyår.

Hur det går får vi se, men jag är nästan tre veckor in i det hela och än så länge pekar mina kurvor (om än lite) åt rätt håll. Hur mycket jag kan gå ner innan tiden kommer att jag måste skifta fokus till prestation igen får vi också se.

Bättre sent än aldrig: Tjörn Triathlon Racerapport

2015-08-28 16.11.52

Nu har det gått lite tid och jag har börjat smälta upplevelsen som var Tjörn 11.3. På något sätt ska jag försöka få ner i ord hur det kändes.

Jag, Elin och farsan bodde i husvagn på träningsklinikens temporära camping. Vi anlände på fredagen så det fanns gott om tid för att hämta ut nummerlapp och lära sig hitta runt i Skärhamn. Trots det lyckades jag missa tiden för Race mötet så jag hamnade längst bak. Helt ärligt så fick jag faktiskt stå utanför rummet ock kika in för alla fick inte plats. Som tur var körde dem en snabbgenomgång efteråt för oss som inte fick plats.

Jag var lite orolig över att jag inte hunnit köra mitt väckningspass under dagen så vid 21 tiden kom jag äntligen ut på cykeln en sväng och inser att sändaren till cykeldatorn har gått sönder i transporten. Vansinnig på mig själv vänder jag tillbaka övertygad om att detta är helt klart det värsta som kunde hända. Hur ska jag nu hålla koll på snittfart osv!? Ska jag behöva kolla på klockan? Efter “lite” gnäll i allmänhet (förlåt Elin och Farsan!) så gav jag mig ut och joggade lite. Benen kändes åtminstone bra. Något positivt! Något senare, när jag låst fast cykeln i en träningsmaskin inne på träningskliniken var det dags att sova.

Fick förvånansvärt mycket sömn innan klockan ringde vid sex tiden. Jag snubblade in i gymmet för att hämta cykel och uträtta behov. När jag glider förbi sovsalen så dyker Mårten från Playitas lägret upp! Jag visste att han skulle köra men jag hade ingen aning om att han hade landat här mitt i natten. Kul att se honom igen. Vi hälsade snabbt och återgick till förberedelser.
Jag smaskade polarbröd med nutella och dunkade juice som om det inte fanns någon morgondag. Man ska väl vara kolhydratsstinn när starten går eller? Sa hejdå till mina sovkamrater och cyklade ner till växlingsområdet. Blev dirigerad till ett ställ nära ingången. Vänta nu… Detta är ju för fan elitens område. Kollade både en och två gånger men jo, jag skulle visst vara här. Mitt på första stället. Så kan det gå när man ställer upp i seniorklassen. Hälsade på Marcus Hultgren och Mattias Krantz i villervallan. Hej hej, kör hårt ses sen va? Vid den här tidpunkten hade tävlingsnerverna kickat in och jag var fullt upptagen med att andas, stå upp och fundera på om jag hade byxor på mig eller glömt cykeln i Stockholm.
Vid en inspektion av området hittade jag sim in, cykel ut, löp ut och Mårten samt hans far. Dem var precis klara med sina förberedelser och skulle knalla bort till start. “Cool! Jag hakar på” sa jag med tuffheten av en igelkott på motorvägen.

Vid start drog jag ner byxorna för en söt tjej som vill skriva nummer på mina ben. Hade inga invändningar som det fick väl gå. Ålder och startnummer tydligen. 26 och 27. Inte alls förvirrande. Efter ett sista toabesök och en bergsbestigning för att se var vi skulle simma var det dags att knöla sig ner i våtdräkten. Detta gjordes med stora mått elegans och stil. Hivade överdragskläderna (jeans och läderjackan så klart) i väskan och bar bort den till inlämningen. Där sprang jag in i halva ydre. IFK Österbymo hade tydligen samlats där. Hälsningar och lyckönskningar slängdes i deras riktning innan jag vände tillbaka till start. Det var dags.

I vattenbrynet simmade jag in i Mattias igen som gav mig några sista tips och önskade mig lycka till. “Tack! Vi ses ute på cykelsträckan sen!” svarade jag för jag visste att han startade 2 minuter efter mig. Jag hade lite drömmar om att hålla ifrån ända till varvningen på cykeln. Jag tog position  ganska nära mitten av gruppen. Tre eller fyra personer från fronten. Det är trots allt delar av sverigeeliten som står framför. Bäst att inte vara för ivrig här. Har ingen lust att bli överkörd.

Starten gick och vi rusade ner i vattnet som gnuerna i lejonkungen. Snabbt blev det tydligt att jag överskattat simförmågan av många av mina medtävlande. Jag fick helt enkelt börja köra om/över. Detta gick bra en liten stund tills jag gjorde misstaget att köra om på vänstersidan när vi just simmade förbi en klippa. Den klippan hade en kompis precis under vattenbrynet så jag gick på grund likt en säl och fick försöka jucka mig ner till vattnet. Frustrerad började jag trycka på igen. Runt första och andra bojarna var det lite slagsmål och trångt. Kul! Efter andra bojen var det en lång öppen simning där jag kunde sträcka ut och ta in på dem framför. Det var här jag insåg att jag inte spottat i  mina simglasögon och nu var blind som en mullvad. Jag kunde se siluetter och ett generellt plaskande framför så jag siktade på det. Den planen fungerade länge. Åtminstone tills jag insåg att det inte längre var någon där framme utan plasket var långt åt höger. Jag skrek några vackra ord under vattnet och vek av till plasket. När jag nästan var där fick jag tanken att skölja glasögonen. Med det gjort insåg jag att jag hade visst simmat rätt och min avstickare åt höger var helt onödig. Mer vackra ord. Trots det fick jag till en kanonsimning och klev upp som tionde man med 21:a bästa simtid totalt.
28:25.

2015-08-29 09.27.53

Uppe ur vattnet började jag bryta mig ur dräkten. Såg att Team Glad hade utökats med min farbror och hans fru. Jättekul!
Självklart kom jag in till cykeln samtidigt som killen bredvid. Trång och mysigt. Gjorde trots det en klart godkänd växling på 01.14.

CykelStart filmklipp

Upp på cykeln och iväg som en blixt. En ganska långsam blixt. Allting var tystare nu och jag kunde höra mig själv andas. Jag förstod snart att jag inte hade en andlig upplevelse utan hade glömt plocka ur öronpropparna. Pillade ur dem och petade ner dem i bakfickan. Det gick fort. Mycket fortare än väntat. Vinden som jag var så orolig för var i ryggen i början på varvet! Jag sneglade på klockan då och då som visade hastigheter över 40 km/h! Jag tryckte på. Smid medans järnet har vinden i ryggen som man säger. Sakta men säkert började cyklisterna köra om mig. Eller, inte så sakta alls faktiskt. Dem körde om när jag pushade 40. Inte rättvist tänkte jag. I ett varv rullade jag på med bra tryck i pedalerna. Körde då och då om någon som tryckt lite för hårt i början. Varvning, och fortfarande ingen Mattias. Woo! Jag lyckades! Helt plötsligt började jag känna igen mig och insåg att jag var inne på andra varvet. Nu gick det inte riktigt lika fort även fast vinden fortfarande låg i ryggen . Ungefär två timmar och tjugo minuter in i cyklingen kom den första klungan och körde om (bland annat många stafettcyklister som kanske inte kunde reglerna). Tråkigt. Ännu tråkigare var att jag kände ett par människor som låg i den. Jag jagade så gott jag kunde men vid det laget var benen ganska irriterade på mig. Fick släppa.
Rondellen där man skulle svänga upp till varvning kom och jag växlade ner för att spinna ur benen. Det hjälpte inte alls.
2:31:09

Så fort jag kom av cykeln kände jag att benen var kvar ute på banan och istället hade jag fått med mig ett par styva påkar. Ingen studs, inget driv. Jag haltade bort med cykeln, vinkade åt Team Glad och kände benen vakna lite, lite.
01:11

Löpningen började med vad som kändes en skidbacke för mina stela ben. På senare varv skulle jag inse att backen inte var så farlig. Det tog mig nästan ett halvt varv innan benen lät mig springa. Då höll jag måltempo men det kändes tidigt väldigt jobbigt. Redan efter första vändan runt udden mötte jag Mattias som såg ut att just avslutat en tung session i en hängmatta. Han skrek positiva saker till mig och jag grymtade tillbaka. Misstänker att det inte var ord. Två varv senare kom han ifatt och skuttade förbi som om han inte förstod hur trött man ska vara vid detta laget. Min fart var nu under måltempo så jag bytte vy på klockan och så jag slapp se skiten. Då kom en display upp som visade vad klockan var. Efter några kilometers räknande förstod jag att jag hade chans att komma in under fem timmar! Dagen innan när jag kände blåsten hade jag justerat målet från 5h 15min till 5h 35min och nu joggar jag runt här med chans på sub 5 h. Vad i helv… Detta gav en energiboost som varade i flera steg. Det var tyvärr väldigt tomt i tanken. Magen hade börjat ifrågasätta min diet av gels och vägrade blankt fortsätta dem dumheterna. Jag fick släppa den kille jag turats om att dra och bli dragen av den senaste milen.
Efter varje varvning kom några backar som på något sätt är nästintill vertikala. I dom hade jag nöjet att bli passerad av personer som Mustafa Mohamed och Åsa Lundström. Inte alls knäckande att se deras lätta löpsteg när man själv släpar sig fram likt en Romero Zombie.

Varvning löp filmklipp

När sista varvet kom började jag säga hejdå till saker. “Hejdå stängsel, nu är det sista gången jag springer förbi. Hejdå betongsugga….”. En av dem sista sakerna att säga hejdå till var den stora Team Sportia bågen. När jag såg den sprack jag upp i det leende jag haft under hela cyklingen. Det hade försvunnit lite under löpet men nu var lyckan tillbaka. “Bra kört Andreas” ropade funktionären som stod där. Han hade gjort det varje varv för namnet står ju trots allt på nummerlappen men nu kändes det som om han menade det. Jag hade fan jobbat bra! Målet kom inom sikte (skriver nu med gåshud) och jag vek av mot mållinjen. Inga mer band till mig. Jag är klar. Jag slängde upp armarna i luften och lät euforin skölja över mig. Klockan visade 4:48:38. Jag klarade det. Jag fucking klarade det!!!!!!!!!!

2015-08-29 13.53.32

Målgång filmklipp

I målet omfamnades jag av Mattias som väntade där på mig. Sen dök Team Glad upp och jag var nära tårarna. En helt otrolig dag jag inte kommer glömma på länge.

Ten Island Swimrun Race Rapport

11880972_10205014067295500_112528336_n

Lördagen den 15e augusti rullade jag, min fästmö och barndomsvännen Håkan ut på Hönö i en enorm van. Vi lämnade färjan bakom oss och påbörjade jakten på hotell Trubaduren där nummerlappsutdelningen skulle ske. Efter några varv på gator som var en fjärdedel så stora som bilen hittade vi en parkering som skulle fått en Fiat Punto att svettas. Lyckligtvis har Håkan, som körde, mer olja än blod i ådrorna så det var inga problem. Jag knallade fram och hämtade ut min kuvert. När jag vände mig om såg jag David Svensson, som var ledare på Colting Camp förra året. Jag hälsar och säger att jag ska köra singelklassen.
-Då möts vi då! svarade han. Kul! sa jag. FAN! tänkte jag. Efter framgången på Ångaloppet hade jag hoppats på ännu än bra placering om det bara var nonames med i tävlingen. Den förhoppningen försvann raskt när David, som tidigare kvalat till Kona och vann Marstrand Swimrun förra helgen, var osäker på sina chanser idag.
Aja, ska ta mig runt åtminstone, och förhoppningsvis inte bryta för många ben inför Tjörn.

11872012_719963351482980_7961273697032882963_o
Racebriefingen kom och vi lastades in i bussar som tog oss till startområdet där det bjöds på uppvärmning. Att skutta runt i strålande solsken, iklädd full neoprenmundering borde gett mig en aning om vad som komma skall. Det var nog ingen som frös vid detta tillfället. Eftersom det var över 100 lag som startade samtidigt tänkte jag att det var bäst att placera sig långt fram i startleden. Det blir krångligt att springa om folk om stigen smalnar av. Så jag hamnade ute på sidan i andra ledet. En lagom kaxig plats. Efter att speakern gått från att meddela “Tre minuter till start!” till “Oj, start om 4 sekunder” på någonstans runt 30 sekunder var det dags. Som vanligt satte vi av i ett hisnande tempo. Jag släppte tätklungan nästan omedelbart då dem höll ett tempo som skulle knäckt mig även i ett 5k lopp.

Tyvärr hade jag glömt klockan i väskan så jag körde på känsla. Den känslan gick från “oövervinnelig” till “Jag kommer svimma innan backen är slut!”. Solen vräkte ner och banan var tidigt ganska kuperad. Jag höll ett “lite” för snabbt tempo och började känna pulsen ända ut i ögongloberna. Jag svettades floder och började känna mig lite vimsig. Efter den första korta simningen kändes det som en hel evighet innan nästa dopp kom. Åh vad jag längtade! Det var drömmen om att få kasta sig i kallt vatten som drev mig framåt. Det kom då och då människor i rosa och gröna västar och gled förbi. “Löpare…” intalade jag mig och hoppades på revansch under simningen.

Simningen kom och efter några snygga danssteg på klipporna, som förtjänade mig ett ooOOOooh från publiken, slog jag igenom vattenytan som en komet. Jag har inte hittat bildbevis men jag misstänker att det ångade om mig där jag for fram i vattnet. Trots att det var en kort vattenpaus så lyckades jag plocka en placering och få ner kroppstemperaturen lite.

Detta mönstret höll i sig ett tag. Löpare sprang om, värmen gjorde sitt bästa för att döda mig, ta tillbaka placeringar på simningen. Det fortsatte så i säkert en halvtimme innan jag kom upp från en lite längre simning. Nu skulle vi tydligen upp för ett berg. Det var till kravla på alla fyra, balansera och skutta. Ingen kunde löpa genom detta så det gynnade mig. Ner på andra sidan fick jag kontakt med nummer 506 (Bjarne Koning). Här grundades en rivalitet som skulle hålla genom hela loppet.
11722001_10205014066975492_646373435_n
Väl nedanför berget så kom vi ut på en badstrand fylld med folk. Framför allt folk ser jag min rödtott och Håkan, hoppande och jublande! Dem skrek säkert upplyftande ord men jag hade öronproppar i och jag var redan på bra humör för att löptempot saktat ner. Lycka att se dem när man var så trött. Några meter längre fram fanns en vattenstation och jag hinkade så många muggar jag kunde. 506 drog iväg före mig och jag fick helt enkelt lägga mig i jakt. Tyvärr märkte jag snart att jag inte hade klippet i steget som behövdes och jag tappade mark. Ganska snart så var avståndet så stort att jag bara såg honom då och då.

I vilket fall så fortsatte jag jaga. Snart började simsträckorna bli både fler och längre. Perfekt! Jag paserade ett flertal duolag och några enstaka personer med rosa västar. 506 syntes dock inte till. Inte förrän jag och min nya kompanjon 547 (Danny Halmen) gav oss ut på den längsta simningen på hela banan. 547 hade kommit ifatt mig på en tidigare simning och gjort sig känd genom att upprepade gånger tafsa på mina fötter. När vi kom upp förstod jag att det var för han hade tappat sina simglasögon och använde mig som gps. När vi gav oss i vattnet på den långa simningen såg vi en rosa väst långt fram som inte rörde sig så fort längre. Sakta tog vi in meter efter meter och vid uppgång var vi alla tre lika. Västen vi fångat upp var 506! Problemet var att nu var det bara ett par kilometer kvar till mål. Ingen vågade eller orkade rycka ifrån så vi sprang tillsammans.
När vi såg målområdet visste vi att det bara var en snabb simning över till en ö i hamnen och tillbaka kvar. Tempot skruvades upp och vid kajkanten visades ingen tvekan. Vi slängde oss i och simmade för allt vad tygen höll.
Filmklipp av ihoppet

506 orkade inte hålla tempot i vattnet. Jag och 547 gick upp samtidigt.  Där var det dock tydligt att han hade mer kräm kvar i benen och han droppade mig snabbt. Så blev det även in i mål. Jag kom in några sekunder efter honom, och 506 kom ytterligare några sekunder efter mig.

Eftersom jag inte hade min klocka på mig och mitt tidtagningschip tydligen inte fungerade tog det en stund innan jag fick reda på att jag tydligen lyckats ta en 9e plats totalt (av 125 lag). En tid på ungefär 2 timmar och 21 minuter. 17 minuter efter vinnaren.

När jag fått mina händer omplåstrade av sjuksköterskan (jag hade tydligen skurit upp dem ganska rejält nån gång när jag snubblat/kravlat) så begav jag mig till Håkans rullande omklädningsrum och bytte om. Sakta gled vi hemåt och jag kände mig nöjd över min prestation och att ha klarat en så tuff och häftig tävling.

Vinst i Ångaloppet Sprint!

Ånga_Prispall

I måndagskväll poppade Donato Campaninis ansikte upp på min mobil. Han hade skrivit till mig på facebook. Jag läste och han undrade om jag var upptagen i helgen. Han hade en plats över i ett lag för att köra Ångaloppet Sprint. Efter några snabba ord med fästmön och coachen så accepterade jag. Vi kom överens om att ta det som ett träningspass. Inga seriösa ambitioner.

Sagt och gjort, vi hyrde en bil tillsammans med ett annat lag som skulle dit och vi gav oss av. Jag var nervös. Inte för tävlingen utan för att jag skulle köra bilen. Det var andra gången i ÅR jag körde bil. Det gick inte fort men vi kom dit utan problem. Vi hämtade ut startkuvertet och fnissade åt funktionärens försök att uttala lagnamnet Platypus Commando (Näbbjurs kommandot). Det var lite därför vi valt namnet, för att se hur folk skulle ta det.

När klockan närmade sig två bytte vi om och satte fast nummertatueringar och visselpipor. Vi knatade bort mot väskinlämningen,plingande som kor med piporna fastspända. Lite snabb uppvärmning och rekande av banan som gick i närheten av startområdet. Lite tävlingsnerver började allt göra sig påminda.

Med fem minuter kvar till start släpptes vi in i startfållan och efter en snabb bedömning av konkurrensen så ställde vi oss i andra ledet. Detta borde ha varit en indikation av vad som komma skall. Jag borde ha känt tävlingshornen växa fram i pannan. Nedräkningen startade. TRE, TVÅ, ETT….

TÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖT!!!!!!!!!
11802640_992901260740740_4905810733796147313_o

Vi var iväg! Jag knatade på framför Donato som bestämt eftersom jag är den svagaste löparen. Detta höll i nästan 50 meter innan jag ser honom glida förbi på insidan. Inga problem tänkte jag, han kan leda.
Nästa sekund glider han även förbi paret framför och jag får helt enkelt hänga på. Ett par till.  Och ett par till. Nu hade även jag fått blodad tand och tryckte på tempot. Tävlingshornen stora och skinande nu. När vi kom ut på den första grusvägen så var det bara två lag framför oss! En snabb glans ner på klockan sa att vi lunkade fram i 3.35 tempo.
Donato hörde att min andning var lik en brunstig valross vid det här laget och frågade om jag ville sakta ner, inte bra att bränna sig nu. VI SAKTAR NER EFTER FÖRSTA SIMNINGEN. SPRING!!! svarade jag lungt och sansat. Så vi sprang.

En liten lucka började öppna sig mellan oss och laget framför, men även bakåt började det bli lite avstånd. Jag tvingades slå av på tempot en del för det var plötsligt väldigt ont om syre i luften. När vi kom fram till vätskestationen tyckte jag mig höra att dem var 10 sekunder framför. Det betydde inte så mycket för skogen var så pass tät att vi inte kunde se dem ändå förrän vi kom till första simningen. Där var dem! Mitt ute på simsträckan. Vi kastade oss i likt pingviner på jakt. Donato satte av i ett behagligt tempo och jag tog hans fötter för att få vila lite istället för att trycka på. Jag behövde det.

Vi fortsatte jakten men vi tycktes inte kunna ta in mer än några meter innan dem drog ifrån igen. Vid varvningen kunde vi se dem på andra sidan målfältet. Jag tryckte på så gott jag kunde men jag började redan bli seg. När vi lämnade området sneglade Donato bakåt och sa att det var ingen efter oss. Det kändes bra.

Detta var formatet i några kilometer framåt. Jag visste att vi var på väg mot området med mest simning. Det gav hopp eftersom vi redan sett att vi var starkare i vattnet. Första simningen kom och gick utan att vi såg dem men sen, efter vätskan så var dem helt plötsligt där. Bara några meter ut och rörde sig knappt. Dom bröstsimmade! Jag förstod inte att dem var med i tävlingen, trodde dem var funktionärer eller nåt men när vi kom upp ur vattnet sa Donato att vi var tvåa nu!

Strax där efter sprang vi förbi några åskådare som sa “Dem har krampkänningar där framme!” Vips så blev steget lite lättare, hållningen något bättre. Vid nästa simning så var dem där. OCH DOM BRÖSTSIMMADE!!! Vi slängde oss verkligen i. Eller, Donato slängde sig i. Jag snubblade och skar handen på en sten. Jätteskönt i saltvatten. Men lik förbannat så tryckte vi på som om vi var jagade av hajar. Vi var om dem och före upp ur vattnet. “Två simmningar kvar!” ropade en åskådare. Jag visste att efter sista simningen väntade den längsta löpsträckan så vi bestämde att ösa allt i vattnet för att få upp ett försprång. Vi var ju ledning trots allt! Vi kanske hade en chans!

När vi klev upp ur sista vattnet så hade dem inte gått i än. Donato satte av som en skållad räv och jag hängde på så gott jag kunde men mina ben var trötta av allt skuttande mellan stenar och hål i terrängen. Flera gånger fick han stanna upp och ropa peppande ord till mig. Tvåorna syntes inte bakom. När vi såg 1000m till mål skylten påminnde Donato mig om att vi måste sätta en bra tid, det kan vara några snabba i dem andra startgrupperna. Detta lyckades lirka ur lite mer energi ur mig och vi fick till ett ok tempo in på upploppet. Det var publik där och hejade. Häftig känsla. Vi rundade området och kom in på målrakan och speakern ropade ut att det segrande laget… eh… Platy puss kommando var  på väg in i mål!

ånga mål

Vi korsade mållinjen på 1.18.29. En bra tid och det kändes som vi hade vunnit men vi var tvungna att vänta på efterkommande för att vara säkra. Speakern och arrangören verkade mer säkra på vår vinst när dem kom och intervjuade och gratulerade oss. Helt otroligt vilken känsla!

ånga trött

I väntan på tvåorna. Trött, men väldigt lycklig 🙂

Racerapport Genrepet

Längesedan jag postade något här nu men igår deltog jag i en kanontävling så här kommer en racerapport.

Genrepet Triathlon

genrepet

Kortfattat: Det gick Skitbra!

Lite längre fattat:

Dagen innan tävlingen hade jag lite drömmar om att klara silvermedalj tiden på 3.45. Det gav jag upp när jag pratade med folk före tävlingen. Den här banan var tydligen hysteriskt tuff på både cykel och löp. En vän och stark cyklist spenderade en lång stund att berätta hur han brukar vara sen upp ur vattnet och sen spendera en halv IM i omkörningsfilen men ändå så lyckades han bara hålla 30 km/h snitt här förra året. Jag tänkte att då får jag väl sikta på typ 25 och vara glad. Sen är löpningen något i hästväg så på den får jag nog stryka 5.00 tempo på och sikta på 5.30. Då skulle jag ta mig i mål nån gång vid 4h30min tiden.

Jag var efter detta tämligen nervös. Det var ganska blåsigt så många var osugna på simmingen. Jag gillar att simma i vågor så jag var relativt lugn.

Starten gick och jag öste iväg med femtakt dem första hundra meterna. Efter detta lugnade jag mig och såg att jag var i tätklungan med kanske sju personer i. När vi nådde första vändpunkten under fyren var vi tre och strax därefter drog ledaren ifrån mig, men jag tappade den andra också. Inga fötter att följa, men ingen som tafsade på mina heller. Det är så jag vill ha det. Så såg det ut sen i tre varv. Jag klev ur vattnet som tvåa och såg honom (Per Sundström) springa iväg med cykeln.

Jag hade satt fast skorna på pedalerna så växlingen var riktigt snabb. Tog dock en stund att få i fötterna då vi startade i en uppförsbacke. Till min förvåning när jag var klar med den cirkusen så såg jag fortfarande ledaren och han cyklade inte skitfort. Jag började trycka lite försiktigt och var snart i kapp. Jag bestämde att det var dags för en powerbar och började mosa in en halva i munnen samtidigt som jag körde om honom. (Kvävningsrisk!!!). Snart insåg jag att jag leder ett triathlon! Jag knatade på i behagligt tempo och såg på cykeldatorn att jag snittade strax över 30. Det var ju typ det jag ville ligga på när jag planerade hemma. Snart var jag framme vid första vändpunkten (av två per varv). Efter en snabb rundning började jag trampa uppför backen igen och jag såg Donato komma vinande.
Jag lyckades hålla undan från honom till andra vändpunkten innan han gled förbi med kommentarn: “You say you have the cheapest bike here, but you are IN FRONT OF EVERYONE!”. Grym motivationsboost. Jag kunde dock inte hänga med honom alls så han försvann snabbt. Efter ett varv konstaterade jag att jag lyckats hålla ett snitt på strax över 32 km/h och det var inte så överjävligt som det påståtts.
Jag låg bekvämt på min andraplats till andra vändningen på andra varvet, sen kom en drös Terrible Tuesdays och Puppys. Sista varvet lossnade en skruv på högra tempopinnen lite av alla vibrationer så jag kunde inte ligga i tempoposition men jag krigade på bra i dropsen.Tror jag blev sexa efter allt detta och höll det hela vägen till T2. Där hoppade jag av cykeln samtidigt som en puppy men han bröt tydligen där och släppte fram mig.

Ännu en snabb växling och ut på löpningen. Börjar med en ganska elak backe så jag var en bit bakom måltempot. Så småningom jobbade jag dock ner den till 4.55 efter lite skön platt löpning i 4.30 tempo utmed vattnet. Det kom ett par löpare och sprang om mig ganska tidigt och efter vändpunkten blev det svårt att se hur långt bak en del var.
Jag tappade lite tid i Gruvbacken som man skulle uppför två gånger men vid varvning såg jag att tiden bara var på 3.01 nånting så jag hade 44 minuter på mig att göra nästa varv. Detta kan gå! Jag kan norpa en silvermedalj!

Efter sista vändningen så sa benen ifrån. Lår och vader tyckte inte detta var kul längre. Som tur var kom en kille (Karl Hägg tror jag) ifatt mig och vi snackade lite och konstaterade att vi hade chans på silver så han tryckte på och jag höll hans rygg så långt jag orkade men jag tappade honom i den där jävla backen.

Till slut kom jag runt sista kurvan och kunde se målområdet, timern var precis på väg över 3.40 och jag insåg att jag skulle klara det. Jag skrek av lycka när jag sprang över mållinjen.

Jag kom på totalt en 9e plats och tog en silver medalj bara 11 stycken andra lyckades med. J Känslan inför Tjörn är nu mycket bättre! Grym tävling. Sjukt nöjd med vad kroppen åstadkom idag.

Skörd 2014

20150311_000753

När jag kom hem idag hade Elin byggt en jättefin låda till mina medaljer från 2014. Jag tänkte jag kunde visa vilka det blev och var dem kom ifrån. Någon gång borde jag sätta mig ner och skriva race rapporter från dem. Vi får se 😉

Från vänster så har vi Stockholm Triathlon. Min första olympisk distans triathlon tävling. Gick långt över förväntan. Min bästa prestation på året.

Sedan ligger den enorma Tough Viking medaljen från 15 kilometersbanan i Augusti.

Nästa är inte så mycket en medalj som ett armband. Det fick jag på Toughest i Göteborg. Grym tävling jag körde ihop med en barndomskompis.

Sen har vi Sickla loppet. För ett par år sedan var Sickla loppet min debut på mildistansen. 2014 var det Elins tur och jag sprang tillsammans med henne hela vägen. Peppade och skällde. Det som behövdes för att få henne runt. Så stolt att hon klarade det!

Nästa är parloppet. Det var ett intressant upplägg. En 5 km bana som springs av två personer, åt varsitt håll så man möts på mitten. Jag körde den med Elin och hade tänkt ta det lungt. Så fort startskottet gick så kom mina tävlingshorn ut och jag satte personbästa på distansen… Slog även en bloggerska jag följer :D.

Efter det har vi en av dem medaljerna jag är stoltast över. Borås City Triathlon. Mitt första triathlon någonsin. Det gick som avslutning på ett träningsläger i Borås med Jonas Colting. Jag har en racerapport någonstans här på bloggen.

Utan snöre har vi ett märke från Riddarfjärdssimmningen. Även den gick över förväntan då jag fick stångas med riktiga simmare och ändå leverera en helt ok tid.

Den nästkommande är från Vansbrosimmet där jag fick en bra tid men tyvärr bara på halva distansen på grund av kyla. Vill ha revansch på hela!

Sista myntet är från midnattsloppet. Där har jag min stående rekordtid på milen. Det är en ganska tuff bana så jag är lite sugen på att testa en lättare som Söder runt eller Hässelbyloppet för att se hur mycket jag kan få ner den nu efter vinterns träning.

Det var 2014s lopp det. Sen har jag deltagit i en mängd träningstävlingar och en orienteringstävling med varierad framgång. Ett par favoritminnen är andraplatsen i Sickla Triathlon och 8e platsen i Vattenfall Try Triathlon. Vi får se vad 2015 för med sig. Säsongen har tjuvstartat lite med inomhustriathlonligan. Jag fick idag mail om att jag kvalat in till SM-finalen i Södertälje den 21a mars. Kommer bli spännande!

Lthr test

Igår körde vi ett lthr test med klubben. Dvs ett mjölksyra tröskelpuls test. Det går till så att man springer i 30 minuter på en bana så hårt man kan. Sen tar man snittpulsen under dem sista 20 minutrarna. Detta värdet kan sen användas för att bestämma dina nuvarande pulszoner för effektiv träning. Till exempel uthållighet är zon 2 och anaerob träning är zon 5.

När man kör långpass så ska man hålla nere intensiteten och efter att ha läst mycket om att många gör misstaget att köra lunga pass för hårt och hårda pass för löst så har jag i vinter kört mina långpass riktigt lungt. Tyvärr, ser det ut som att dem har varit FÖR lugna. När jag beräknade zonerna och gick tillbaka igenom vinterns träning såg jag att de flesta av mina långpass faller i zon ett och ska ses som aktiv vila och inte särskilt byggande. Tråkigt men nu vet jag åtminstone om det så jag kan justera. Det kommer bli tungt för benen stt öka intensiteten på dem passen…